har en signerad ledare i dag som lyfter fram arbetsmarknadssiffrorna i regeringens budget som lades fram i veckan.
Det är den mest insiktfulla kommentaren som jag har läst - inklusive finansministerns egna, som i mitt tycke underskattar betydelsen av politikomläggningen 2006/2007. Vad PW beskriver i DN är nämligen en av dimensionerna i den starkaste budget som jag har sett sedan jag på allvar började följa nyckeltalens utveckling i mitten av 1970-talet.
Ända sedan den första oljekrisen och kostnadsexplosionen i början av 1970-talet har Sverige lidit av obalanser som har gjort att varje extern chock har sopat oss av banan. Obalanserna har gällt näringslivets kostnadsökningar till följd av allt för snabbt stigande, löner, skatter och offentliga utgifter. Vi har haft återkommande växande underskott i statens finanser och transefereringssystemen med negativt finansiellt sparande som följd. Underskott i handels- och bytesbalans har lett till ökad sårbarhet i tider av finansiell oro.
Krisen i början av 1990-talet utgjorde kulmen på utvecklingwn. Den europeiska finanskrisen ledde till att botten gick ur arbetsmarknaden. Statsinkomsterna föll dramatiskt samtidigt som utgifterna för transfereringar steg som en följd av 1960-, 1970- och 1980-talens välfärdspolitiska systemskifte.
Men nittiotalskrisen etablerade också ett nytt mönster. Åtgärderna för att få håll på utgifterna gav effekt och balansen återställdes betydligt snabbare än efter tidigare kriser. Därefter förstärktes den svenska ekonomins resiliens gradvis under det följande decenniet. Men fortfarande var arbetsmarknaden i obalans med en alldeles för hög strukturell arbetslöshet.
Under alliansregeringen har ett nytt steg tagits genom att handlingsutrymmet har använts för att sänka inkomstskatterna. Tillsammans med lägre räntor har de hushåll som har haft jobb fått en kraftigt förstärkt köpkraft. Det i sin tur har medfört att vi undvikit den värsta utslagningen på arbetsmarknaden trots det kraftiga BNP-fallet som följde av den globala finanskrisen. Skatteinkomsterna har hållits uppe och trasfereringarna har denna gång inte exploderat. Vi kan nu se hur utvecklingen på varje punkt åter går mot balans.
Vi får tillbaka överskotten i den offentliga finanserna, återtar överskotten i handels- och bytesbalanserna och får sammantaget således ett positivt finansiellt parande. Statsskulden börjar minska igen. Samtidigt fortsätter skattetrycket att minska till under 46 procent av BNP. Samtidigt är inflationstakten under kontroll.
Återhämtningen är imponerande i ljuset av att vi just har genomlidit århundradets kris.
Frågan är om väljarna ger alliansregeringen och Anders Borg credit för en ekonomisk politik som i svensk efterkrigshistoria ändå måste betraktas som synnerligen framgångsrik. Eller om de konstaterar att om det inte blev värrre än så kanske vi kan kosta på oss att rösta tillbaka socialdemokraterna.
http://www.dn.se/ledare/signerat/vakna-borg-du-vann-1.1079092http://www.regeringen.se/content/1/c6/14/38/64/daf29210.pdf
